Tilljämning

Tilljämning är ett fonologiskt fenomen i vissa nordiska dialekter som innebär att vokalerna i en ordstam och dess ändelse assimileras och närmar sig varandra i kvalitet. Tilljämning är således en form av vokalharmoni.[1] Assimilationen kan vara antingen fullständig eller ofullständig, d.v.s. om stamvokalen helt överensstämmer med ändelsevokalen, eller bara närmar sig den.[2] Ursprungligen är termen norsk, myntad av Ivar Aasen (”tiljævning”) i dennes Norsk Grammatik (1864)[3][4], men inom norsk dialektologi har termen tiljamning kommit att användas enbart om den ofullständiga tilljämningen, medan den fullständiga i stället kallas utjamning.[2]

Tilljämning påverkar enbart tvåstaviga ord med gammal kort rotstavelse, t.ex. ord som vara eller vecka.[2] I många dialekter, såväl som i standardsvenskan, har alla äldre korta rotstavelser förlängts i den s.k. kvantitetsomläggningen, vilket innebar att kortstaviga ord fick förlängd vokal (som i vara /VːC/) eller förlängd konsonant (som i vecka /VCː/), men ursprungligen har dessa uttalats med både kort vokal och konsonant /VC/.[5] Vissa dialekter med tilljämning har bevarat kortstavigheten, t.ex. flera dalmål, medan andra har förlängt de gamla kortstavingarna.[5][6]

Fenomenet är närbesläktat med vokalbalans, ett annat fonologiskt fenomen som förändrar ändelsevokalen beroende på rotstavelsens längd. Exempelvis har ändelsen -a genom vokalbalans i många dialekter med tilljämning övergått till -å i kortstaviga ord, t.ex. älvdalska leså ’läsa’.[4][1]

Dialekter med tilljämning kan på så sätt uppvisa ord som vørå (av äldre *vera ’vara’) med ofullständig tilljämning av e > ø. I detta fall har stamvokalen närmat sig ändelsen genom att rundas. I vissa andra dialekter i Trøndelag heter det i stället vårrå med fullständig tilljämning från e > å.[7] De allra flesta fall av tilljämning är regressiva, d.v.s. att ändelsevokalen påverkar stamvokalen, men den kan även vara progressiv, t.ex. elverumsmålets nykyl (av äldre nykil ’nyckel’) där stamvokalen påverkat ändelsen.[2][8]

I Sverige förekommer tilljämning i dialekter i Dalarna, Härjedalen, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. I Norge förekommer fenomenet i Trøndelag, och i dialekterna i Gudbrandsdalen och Østerdalen.[9][10]

Referenser

Noter

  1. ^ [a b] Riad 2005, s. 155.
  2. ^ [a b c d] Borg 1973, s. 82.
  3. ^ Holm 1962, s. 80.
  4. ^ [a b] Geijer 1921, s. 43.
  5. ^ [a b] Bye 2005, s. 3.
  6. ^ Kristoffersen 2005, s. 87.
  7. ^ Kristoffersen 2005, s. 91.
  8. ^ Riad 2005, s. 164.
  9. ^ Geijer 1921.
  10. ^ Borg 1973.

Källförteckning

  • Borg, Arve (1973), ”Jamning”, Svenska landsmål och svenskt folkliv (Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs akademien) 96: 82–100, https://www.isof.se/download/18.5850f85e15732ead0b3584/1529495328879/Svenska%20landsm%C3%A5l%20och%20Svenskt%20folkliv_1973.pdf 
  • Bye, Patrik (2005), ”Om lavvokalbalansens oppkomst og utvikling i sentralskandinavisk”, Fuost konferensn um övdalskų, s. 3–27, http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:431173/FULLTEXT03.pdf 
  • Geijer, Herman (1921), ”Några bidrag till frågan om tilljämningens ock apokopens utbredningsvägar”, Svenska landsmål och svenskt folkliv (Stockholm: Norstedt), https://www.isof.se/download/18.5850f85e15732ead0b3376/1529494956736/Svenska%20landsm%C3%A5l%20och%20Svenskt%20folkliv_1922_h1.pdf 
  • Holm, Gösta (1962), ”Om tilljämningen i Dalmålet”, Svenska landsmål och svenskt folkliv (Stockholm: Norstedt) 85: 69–107, http://www.isof.se/download/18.5850f85e15732ead0b3574/1529495363994/Svenska%20landsm%C3%A5l%20och%20Svenskt%20folkliv_1962_h1-4.pdf 
  • Kristoffersen, Gjert (2005), ”Jamvektsaksent i Älvdalen og i NordGudbrandsdal”, Fuost konferensn um övdalskų, s. 86-140, http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:431173/FULLTEXT03.pdf 
  • Riad, Tomas (2005), ”Balans och harmoni i älvdalsmål”, Fuost konferensn um övdalskų, s. 155–167, http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:431173/FULLTEXT03.pdf