Deklination (lingvistik)

Deklination (latin declinatio, av declinare, "böja") är inom grammatiken böjningen av nominala ordklasser: substantiv, adjektiv, pronomen och räkneord. Ordet används också om kategorier av böjningsmönster hos substantiven inom språk där det existerar flera varianter och hos adjektiven i (främst) språk där de kongruensböjs med sina substantiv i diverse former.

Deklination är den ena underavdelningen av morfologin (ordböjningsläran). Den andra är konjugation, som är verbböjning.

Svenska substantiv

I svenskans substantivböjning brukar man tala om fem eller sex deklinationer. Indelningen varierar beroende på om den lilla grupp ord som endast har -r som pluralissuffix, till exempel ko, tå och ändelse, ska räknas som en egen deklination eller som en undergrupp till tredje deklinationen. I Svenska Akademiens språklära finns följande indelning i deklinationer:^[1]

Första deklinationens pluraländelse är -or: flicka, flickor
Andra deklinationens pluraländelse är -ar: pojke, pojkar
Tredje deklinationens pluraländelse är -er: stad, städer
Fjärde deklinationens pluraländelse är -r: linje, linjer
Femte deklinationens pluraländelse är -n: märke, märken
Sjätte deklinationen saknar pluraländelse: barn, hus, lingon

De flesta ord i de fyra första deklinationerna har genus utrum. Undantag finns främst i tredje deklinationen (vissa lånord med betoning på slutstavelsen, till exempel parti-er). Till femte och sjätte deklinationen hör främst ord med genus neutrum. Förutom neutrala ord hör också "utrala" personbeteckningar på suffixen -are, -(i)er och -iker, till exempel snickare, indier och magiker, till sjätte deklinationen. De skiljer sig emellertid från deklinationens övriga ord i bestämd form pluralis.